kolbullen

Hej på er där hemma :)

 

Tiden går fort här i Indien. Fast ändå lite långsamt för jag räknar lite ner tills att jag är hemma igen :P faktiskt. Igår, som varje måndag, har vi "sharing"-möte där allihopa samlas i en ring på golvet i main hut och får dela med sig av hur de känner just nu. Det gav väldigt stor inblick i hur de andra i communityn upplever det och känner sig. Många verkar ha haft en tuff första vecka med att hitta sin "plats" i communityn, och komma in i gruppen. Något som jag har känt under min första tid här är hur man både på något sätt ska vara en någorlunda objektiv antropolog men samtidigt hantera sig själv. Jag trodde att mitt fokus här nere främst skulle ligga på fältarbetet och inte på min emotionella resa som pågår parallellt. Det har varit upp och ner, något som många verkar uppleva här. Olika nationaliteter, kulturer och personligheter ska tillsammans skapa någon form av fungerande grupp som ska leva sida vid sida nästa dygnet runt. Det är klurigt och svårt. Men det var skönt igår att inse att i princip alla känner så, att det inte bara handlar om att jag ska komma in i en "grupp" utan att alla ska tillsammans bilda en grupp.

 

Igår åkte jag in till Kuliapalayam, en by som ligger bredvid Auroville cirka sex km härifrån. Jag fick skjuts av en dit då jag ännu inte har fått tag i en cykel att hyra. I Kuliapalayam gick vi till en kaffe bar som de flesta i Sadhana besöker när de åker utanför communityn, och på vägen dit gick vi förbi ett litet bageri och köpte gott bröd och jordnötssmör. mums. Senare kom Anna, från Finland, dit med sin pojkvän William, från Frankrike, och vi satt och pratade i några timmar. Främst om mitt fältarbete men också mycket om hur svårt det är med "egen-tid" i Sadhana. Att det är mycket fokus på gruppen så att individen i sig hamnar lite i skymundan. William och Anna har jag umgåtts en del med. Synd bara att de åker nästa vecka. Då ska de vidare på sin resa mot Thailand och Sydostasien.

 

I söndags cyklade vi in till Pondicherry för att gå på söndagsmarknaden och äta lite gott. Det var faktiskt väldigt skönt att komma ut i Indien när man faktiskt är här i Indien. Det är lätt att glömma bort att man är i Indien här i Sadhana forest, speciellt när det är så tyst och lugnt och mest en massa västerlänningar.

Just ja,  i fredags kom det hit två svenska tjejer, från Stockholm tom. Så nu har jag några att prata svenska med vilket är lite skönt då jag lite smått har börjat tänka på engelska :P

 

Nu måste jag ladda datorn lite mera sen ska jag lägga upp lite bilder :)

 

Puss o kram

Sara