kolbullen

Nu är det snart dags att återkomma till Stockholms universitetet för att påbörja sista året på kandidaten i socialantropologi. Efter en vår i Indien med studier i freds och konfliktkunskap har jag nu landat på svensk mark, både bokstavligen och i sinnet, med ny kunskap, förståelse och idéer som jag nu har försökt och försöker att applicera i min vardag men också till mina kommande studier med fältarbete och C-uppsats. Det ska bli väldigt spännande och får jag som jag vill så spenderar jag även nästa vår i Indien.

Innan jag åkte till Indien så hade jag nog ganska höga förväntningar på att jag skulle få en massa ny energi, nya idéer och nya tankar från en nästan 4 månaders lång vistelse i ett land där kulturen på många sätt är raka motsatsen till vår kultur i Sverige. Och visst kom jag hem med ny energi, nya idéer och nya tankar som jag själv ville applicera och genomföra på svensk mark. Något som var lättare att föreställa sig i Indien än var det var att utföra hemma i Sverige. Det handlade om allt från kroppsideal till mänskliga rättigheter, om hur lilla Sverige faktiskt påverkar ett land som Indien. En känsla som har upptagit större delen av min kropp, sen jag kom hem från Indien, är en hopplöshet. "vad är poängen?" är en fråga som ganska omgående dykt upp i mitt huvud så fort jag fått en idé eller en ny tanke. Nu såhär i efterhand när jag tänker på det så är det väl ändå i ett land som Sverige där hopp, bland många saker, får chansen att växa och finnas. Det blev en stor kulturkrock för mig även om jag själv inte tyckte det, och den största kulturkrocken kom när jag kom hem och inte när jag steg av planet i Chennai i Indien.
Jag tror att största anledningen till denna känsla av hopplöshet var Hur jag skulle applicera allt jag lärt mig i Indien i det svenska samhället och kulturen. Det är inte omöjligt men det är en ganska seg nöt att knäcka just för att vi har en kultur av ideal, idéer, vanor och seder som sträcker sig långt tillbaka. Dessa är inget man förändrar över en dag. Jag menar inte att jag rakt upp och ner försöker införa "indiskt kultur" i det svenska samhället, eller jo lite kanske, men mer det jag anser vara det bästa av två kulturer och kombinera dem. Många människor som jag har pratat med i Indien har en väldigt sund och mera hållbar inställning till kroppen, miljön och samhället än vad många av oss "västerlänningar" har. Där har vi mycket att lära anser jag.

Från hopplöshet till lite mera hopp tänkte jag vara lite mera aktiv här på bloggen och ta upp ämnen som berör mig och som jag tycker är värda att föra vidare. Jag tänkte börja med att verkligen få människor att förstå vikten av att välja ekologiskt mat och vilken skillnad ditt val i matbutiken faktiskt gör!