kolbullen

Jag skrev ett inlägg igår kväll om resan hit men det verkar helt ha försvunnit... typiskt.

 

Just ju nu sitter jag på Baker Street, ett franskt cafe som vi ofta åt på förra året när jag var här och som ligger nära Ram Guest house där vi bodde och som jag även bor i nu. Han i receptionen och ägaren kände igen mig och frågade var alla andra från förra året är. hehe. Var är ni?? Det är lite ensamt att bo där själv, eller själv och själv, det bor en massa schweizare där också som envisas med att prata franska med mig..

 

Men resan hit gick bra. Mellan sthlm-Dubai var det ett stort plan som inte var fullbokat så jag hade en hel rad med tre säten för mig själv. Den resan tog 5,5 timmar. Väl i Dubai väntade jag i 4 timmar på nästa flight, den flygplatsen är myycket större och mera att se än den i Doha som i reste via förra året. Men jag tittade inte igenom hela flygplatsen eftersom att jag ska spendera 7 timmar där när jag flyger hem, så jag tänkte att jag skulle spara lite tills dess :P Dubai-Chennai flighten avgick 02.45 och var proppfull. Jag satt inklämd mellan två indier som absolut inte ville sova, bara se på film, äta och prata. Så på den resan lyckades jag inte få någon vidare sömn... vi landade kl.8 i Chennai och så var det plötsligt ny dag.

Jag kom ut ur ankomsthallen och möttes av den fuktiga värmen, 29 grader. puuh. Genast försökte en massa taximänniskor ta tag i mig men mannen bredvid mig på flyget hade tipsat om att ta tåget från flygplatsen till Tambaram för att sedan därifrån ta en buss till Pondicherry. Han menade att busstationen låg på andra sidan Chennai, åt fel än dit jag skulle. Så jag försökte att fråga en av taximännen var tåget låg men han menade att det inte gick något tåg. hmmm. Sen frågade jag om de kunde köra mig till busstationen, "no madame, no busstation. only taxi to Pondicherry". Det köper jag inte, för jag har åkt buss flera gånger mellan Chennai och Pondi. Tillslut hittade jag på en taxi som tog mig till stora busstationen där vi var flera gången förra året och där jag kände  att jag hittade. När jag satt där i taxin så försökte, för det första, taxichauffören övertala mig om att köra mig hela vägen till Pondicherry för att bussen dit gick var tredje timme, och för det andra, försökte han få mig att hoppa av taxin tidigare för att vi åkte förbi "hållplatser", inga busskurer direkt, där han sa att pondi-bussen skulle åka förbi. och det hade han ju rätt i för jag såg flera bussar som vi passerade som det stod Pondicherry på men jag kände lite att jaha när kommer nästa buss då? stannar de ens för mig? Det kändes som att det kanske var smidigast att ta sig till stationen eftersom att jag hade packning också. men det tog sitt tag. Vi hamnade mitt i morgontrafiken, kl10 på förmiddagen, så först efter 40 minuter hade vi tagit oss de fem km till stationen. Väl där hittade jag bussen på en gång, samma ställe som förra året, och bussen avgick nästan på en gång. Det var en AC (air-condition) buss och då är de oftast ganska mörka så det fanns en del kackerlackor som illrade omkring längs med väggarna. hehe just ja, jag är inte i Sverige längre.

 

När jag satt i bussen och i taxin så påmindes jag av vad jag hade lärt mig förra gången jag var i Indien.

För det första - en tumregel - fråga alltid minst tre indier om vägen mm och när du får tre lika svar så är du på rätt väg.

För det andra - de flesta indier svarar även om de inte vet. Antagligen av snällhet för att det vill hjälpa. Men jag har sällan mött någon som säger att de inte vet. Då hittar det på något.

För det tredje - var envis och bestämd. När jag satt i taxin och chauffören föreslog att jag skulle gå av tidigare så räckte det inte med att jag sa att jag ville åka till stationen. Jag sa att det inte gick då jag skulle möta en kompis på stationen. Då slutade han med att övertala mig. Så det gäller att veta vad man vill eller ska och inte vela. Det anser jag inte vara för att luras utan snarare att man vill hjälpa, men kanske också tjäna lite på det själv, men att det kan bli lite fel då de säger att de vet men i själva verket inte gör det.

 

Det var några grejer som jag inte kom ihåg vid ankomst men senare blev medveten om.

Från busstationen tog jag en riksha till ram guest house, som vi bodde på förra året, även där försökte föraren att övertala mig att ram guest house inte ligger i den franska delen utan den muslimska, och antog att jag inte ville dit. Jag försökte förklara att jag varit här tidigare och då bott på Ram guest house under en längre tid och kände dem som har det, men nej. Han envisades med att få mig till den franska delen där han visste några bra guest house. Vi möttes halvvägs och bestämde att om det inte fanns rum på Ram så skulle han ta mig till en guest house i franska delen. Vi gck inte på ram guest house och där inne stod ingen mindre än Kumar (tror han hette så) som jobbade i receptionen när vi bodde där och som hjälpte alexsandra hos polisen när hon tappat sitt pass. Han hälsade glatt och sa att det var klart att han  hade rum till mig! Rikshaföraren såg ganska förvånad ut, gav upp och åkte därifrån.  Så just nu bor jag i Elin och Kingas gamla rum, bredvid det som jag bodde i.

 

Men det känns konstigt att vara här själv. Hade nog känts mera verkligt om jag hade någon som jag reste med och som också gick igenom samma sak som jag. Det känns som att jag befinner mig i ingenmansland, jag är inte hemma i Sverige med dem jag känner men jag är inte heller här i Indien. Det känns som att jag är men inte existerar. Konstigt att man kan känna så i ett land med 1,2 miljarder människor. Jag går runt och för konversationer med mig själv. haha nej galen har jag inte blivit, det blev mera lösningen eller effekten av att jag är ensam just nu haha :P

Tankarna som först slog mig igår när jag väl kom fram var, "vad gör jag här egentligen?? nää jag åker hem igen!". Det var ett ganska omtumlande dygn med mycket tankar och känslor. Men jag vet ju någonstans att det är en del av en övergång i en förändring. Men jag minns faktiskt inte om det var så sist...men då hade jag ju anja, hanna, linda och moa som jag reste med som man kunde prata med annat om.

Idag känns det bättre och det beror nog mycket på att jag har landat lite. Igår stoppade jag i öronpropparna och sov sedan 9 timmar i sträck vilket var välbehövt. -Idag har jag ordnat lite inför Sadhana men glömde bort hur allt tar sin tid här i Indien så nu är jag tillbaka på mitt rum och tänkte vänta ut värmen lite för att senare ordna resten och äta middag.

 

Imorgon förmiddag åker jag till Sadhana Forest och det ska blir skönt att komma igång med det! Ikväll ska jag ordna lite mera bilder på Pondicherry så får ni se lite av Indien och där jag befinner mig nu :)

 

hej så länge!

//sara