kolbullen

 

Att få sig själv att förstå att det verkligen finns annat i världen än så som jag lever, så som vi lever, det är nog lättare sagt än gjort insåg jag verkligen idag. Igår och idag har vi varit på fieldtrip till en Non-governmental organisation (NGO) där vi fick se deras arbete med kvinnor och barn som kommer från "broken families"samt hur de arbetar med hygien ute i halvslummen. Idag fick vi chansen att besöka den här lilla "communityn" i halvslummen och prata med några av kvinnorna där. Vi ställde frågor som de svarade på för de hade lite svårt att bara prata på av sig själva och de berättade om deras vardag, familj, äktenskap, arbete och drömmar.

 

När man befinner sig i en sådan situation som idag så är det verkligen viktigt att bleka sig själv på ett sätt, att försöka ta bort de föreställningar som man har och att bleka sig själv och sin erfarenhet. Det är väldigt lätt att gå in i en sådan situation och med en gång tänka "vad hemskt det har det" eller "det och det hade varit bättre för dem". För vem är jag att tala om för dem vad som är bra och dåligt, rätt eller fel? Vem är jag att döma dem?

I det här fallet blev det lite klurigare. Vi pratade en del om domestic violence, våld i hemmet och hur vanligt det är att man inom familjen använder våld. Att mannen slår kvinnan och hon stolt berättar om det för andra. Självklart är allt våld fel men i det här fallet ska man inte döma alltför fort, för Mary (managern för NGOn) berättade att många kvinnor inte har någon uppfattning om vad som är våld. Om man har växt upp med att våld är en del av vardagen och att familjen är det viktigaste du har, då kan det också vara svårt att skilja på våld och våld och när gränsen går för långt eftersom att man måste hålla ihop familjen, de är ens liv. Det här är nog för många, och för mig, väldigt svårt att förstå. Jag menar inte att vi ska förstå att det är här våldet är okej, utan att förstå varför den här typen av våld inte är självklart utesluten i dessa kvinnors liv. 

När vi frågade om drömmar och om de fick göra precis vad de ville hörde vi några "teacher", "singer", "social worker" men också "I have no dreams, no hope, no want or need.Just marry, give children and die". Det var just då som jag kände att både hon och jag lever i samma värld men i våra huvuden lever vi i helt olika världar. Varför skulle "min värld" vara bättre? Det jag också tänkte på var att  de här kvinnorna har inte problem eller tänker på saker så som stress, träning, vikt, dejtingproblem. Va skönt tänkte jag. Men bara för att vi lever olika liv behöver ju inte det beytda att dessa problem inte existerar i hennes liv. 

 

Idag kan jag verkligen påstå att jag har lärt mig något och detta gör mig inte speciellt sugen på öl och amerikansk romatisk komedi. Snarare på hur avlägset hemma känns men samtidigt hur avlägset Indien känns.

 

Dagens ord (tamil) = Sollum (tror jag att det stavas och betyder "berätta", ett ord vi hörde väldigt ofta idag)