kolbullen

Jag har egentligen ingen idetorka fast det verkar så just här. Det är bara det att ideerna kommer alltid så olägligt. Jag tänker inte sitta och klämma ur mig saker bara för att. Men det är lite svårt att tajma in att ideerna kommer när man sitter vid en datorn eller lyckas komma ihåg att ha papper och penna med sig..

Men angående volontäruppdragen så blev starten lite trög då ingenting riktigt lyckades tajma och när jag tyckte att jag hade för mycket fritid över (lite därför som jag sökte volontäruppdragen) så fick jag ju helt plötsligt en massa saker att göra. Medpratargrejen hakade jag i alla fall på och det var så himla roligt! Jag satt med i en grupp om 4 stycken och vi hade ämnet "bostad" som utgångspunkt och en timme på oss. Till en början gick det lite trögt men när en timme och lite till hade gått så var pratandet i full gång och oj va intressant det var! De förstod inte helt varför jag skulle vilja vara där frivilligt, utan att få betalt, för att hjälpa dem med svenska språket men det förstod ju inte heller att jag också fick ut något av det. Att få sitta och prata med fyra helt främmande människor med DEN historien som är så olik min egen kan man aldrig bli mätt på :)

Jag tror att om vi alla skulle sänka våra "kulturmurar" och istället försöka att förstå, vara nyfikna och öppna för förändring i kulturen, nya historier, nya människor och andra sätt att leva, då skulle världen se ganska så annorlunda ut och det skulle definitivt vara en bättre plats att leva på.
En av de i min medpratargrupp frågade mig:

"Men Sara, berätta för mig, hur träffar man nya människor för första gången, första steget? Jag vill verkligen få fler svenska vänner som jag kan prata med! Jag har prövat med allt, men människor här i Sverige och Stockholm är inte intresserade eller har tid att prata med mig. Varför då?"

Jag kände mig som  en Dalai Lama, en vis människa som förväntades ha svaret på obesvarade frågor. hehe men jag svarade i alla fall med något i stilen att jag tror att vi "svenskar" (egentligen vill jag inte uttrycka mig så) har svårt att prata med människor som vi inte känner om vi inte känner att vi har något gemensamt. Tänk efter själv, du pratar sällan med folk du inte känner på en restaurang, busshållplats, klädbutik etc, men är vi helt plötsligt på en fotbollsmatch, en kvällskurs eller något liknande där en grupp människor delar samma intresse, Då pratar vi utan problem. Intressant. Det hade den här mannen väldigt svårt att förstå för det var han inte alls van vid från där han kom ifrån. 


Problemen ligger inte i att vi människor är så olika, problemet är acceptans och förståelse. Det finns en vilja att alltid dela upp oss i "vi och dem", "Vi mot dem" och där skapar vi det där främmande avståndet som sedan allt kan skyllas på.

Vi är alla i grund och botten människor, vi bara uttrycker det på olika sätt.