kolbullen

Hej alla kära och okära därute! Nu har jag o madde varit hemma i lite mer än 2 veckor. Känns som det var evigheter sen vi var borta! Och att man har varit hemma i.evigheter... Man kan ju inte säga att det känns annat än konstigt att vara hemma. Det blir det ju alltid när.man har varit borta en längre tid. Det blir liksom väldigt tomt. Jag kan ju inte heller säg att man va i en dröm och nu är tillbaka till vardagen. Jyag har ju inte haft en vardag i Stockholm på över 1,5år... Det är konstigt. Jag har försökt att hålla mig ganska upptagen för att inte falla in i någon form av mittemellan 2 faser i livet koma. Jag faktiskt rädd för att jag ska tappa all energi, fokus, idéer och liksom pepp o pump som jag fick med mig och hittade på vägen. Jag vet att jag inte glömmer bara sådär men jag vill inte förlora den inre GO!känslan... Jag har inte riktigt lärt mig än att hitta den själv lr ta fram den när jag behöver den. Just nu så kommer den bara till mig och jag kan inte riktigt hantera den än... Nu har jag försökt att sätta ord på känslor igen lr skriva ner min uppmålade bild av känslor. JAG vet inte om jag lyckas...