Det löser sig.
Ibland löser det sig verkligen. Saker gör faktiskt det. Alltid. Ändå ska man gå runt och oro sig.
Nu såhär i sista tiden på kursen, när många börjar tänka på och förbereda sig för att åka hem och vad som väntar där, så märker man hur ganska många verkar klura på vad man vill göra av sig tid, vad man vill göra framöver, "vem man är" osv. Många på den här kursen här i Pondicherry verkar vara här av lite samma anledning - att få inspiration och nya uttryck till framtiden.Och nu, såhär på slutspruten, märks det ganska tydligt tycker. Hittills har det varit mycket nytt att se, göra och att lära sig. Allt har varit väldigt spännande och man har fått flyta iväg lite. Det märks på många att det börjar närma sig hemgång och "back to reality", för många verkar kämpa med större inre frågor. Dessa personer kan ju vara sådana människor som alltid är sådana "aktiva tänkare", även hemma. Men det känns lite som det gjorde direkt efter gymnasiet och studenten - man är väldigt taggad på livet och på allt nytt men sen när hösten kom, samma år, så drogs man tillbaka till verkligheten och tankar kring livets mening och vem man är. Lite så känns det att det är för mig och människor här. Fast den "kampen" ligger på nästa steg nu, eller en högre nivå..
En stor anledning till att det sker just nu har nog att göra med miljöbytet. Att jag sitter i en helt annorlunda och ny miljö och kultur med nya människor. Läskigt samtidigt som det är spännande!
I och med att allt är nytt och annorlunda gör att att det är lättare att anamma nya värderingar, levnadsätt, tankesätt - ja alla sätt som man tänker och lever kring. Det svåra, som jag upplever det, är att ta med sig allt det nya hem. Hur applicerar man det på "hemma"? Hur introducerar jag det för mitt liv därhemma? Ibland tänker jag att det vore skönt att inte komma hem, för då slipper jag försöka pussla/väva ihop min vardag hemma med de nya intryck och tankar som jag fått här i Indien. Samtidigt så vill jag komma hem för jag är nyfiken på hur allt det nya kommer att ta sig form därhemma.. och för att jag längtar hem..
Vi har en vardag nu här i Pondicherry vilket är skönt men lite irriterande också för man har "vant" sig (om man nu någonsin kan vänja sig vid Indien??) vilket gör att man tar saker för givet och inte uppskattar dem lika mycket, känns det som... jag kommer fortfarande på mig själv med att komma på att jag är i Indien. Helt plötsligt så dyker tanken upp i mitt huvud "men just ja, jag är ju faktiskt hela vägen borta i Indien. Wow"
Att komma bort hemifrån och att komma till en helt ny annorlunda plats kunde inte ha kommit mera lägligt än nu känner jag. Jag kämpar väl inte lika mycket med "livets mening" som jag gjorde när jag var i Oslo för jag känner att jag har hittat lite min grej nu.Nu känns det som att det är en mera "inre diskussion", man har väl alltid en inre diskussion med sig själv men den har under hösten och tiden i Indien mer kommit att handla om mig själv. Bara mig och min identitet och vad jag vill göra med den. Det är ganska lätt att bara köra på hemma, göra som man alltid har gjort, tänka som man alltid har gjort, för det är enkelt och bekvämt. Men när man utsätter sig själv för nya miljöer, människor och upplevelser så måste man ganska snart börja bli mera aktiv i sitt tänkande om varför. Varför gör jag det här? Varför vill jag det? Vill jag det här? och Vem är jag egentligen? Det blir så tydligt hur ens omgivning formar en och upprätthåller den formen om man själv inte är aktiv i "skapandet". Det lättaste är väl att bara köra på, att göra som man alltid har gjort, att flyta med strömmen som alla andra också flyter i. Det svåra blir att simma emot, när man har levt ett tag, på ett visst sätt och sen bestämmer sig för att göra en förändring.
Jag tänker ofta varför måste just jag simma emot och göra en förändring? Kan inte jag bara få flyta med strömmen och bara vara? Det blir så utmattande att alltid simma emot.. Men jag vet också att jag inte skulle kunna klara av att "bara vara", att bara "flyta med". Det skulle aldrig göra mig tillfredställd. Jag måste kanske bara lära mig sätt att simma emot stömmen på ett "behagligare" sätt, ett sätt som passar mig utan att jag hamnar på minus, utan att det blir "utmattande". Jag vet också att resultatet, efter simmandet, är värt det. Jag behöver bara en mera hållbar metod, en mera hållbar resa dit. Men det kanske också blir tråkigt/outmanande..
Vi får väl se vart det bär. Helst skulle jag vilja stänga in mig i en egen värld för att komma på saker och ting, en lösning till saker. men jag vet att dessa lösningar finns bara i agerandet med andra i sin omvärld.
Lite tankar bara :)
”Be the change you want to see in the world”
”vill man så går det” – är fortfarande ord jag lever efter.
Nu såhär i sista tiden på kursen, när många börjar tänka på och förbereda sig för att åka hem och vad som väntar där, så märker man hur ganska många verkar klura på vad man vill göra av sig tid, vad man vill göra framöver, "vem man är" osv. Många på den här kursen här i Pondicherry verkar vara här av lite samma anledning - att få inspiration och nya uttryck till framtiden.Och nu, såhär på slutspruten, märks det ganska tydligt tycker. Hittills har det varit mycket nytt att se, göra och att lära sig. Allt har varit väldigt spännande och man har fått flyta iväg lite. Det märks på många att det börjar närma sig hemgång och "back to reality", för många verkar kämpa med större inre frågor. Dessa personer kan ju vara sådana människor som alltid är sådana "aktiva tänkare", även hemma. Men det känns lite som det gjorde direkt efter gymnasiet och studenten - man är väldigt taggad på livet och på allt nytt men sen när hösten kom, samma år, så drogs man tillbaka till verkligheten och tankar kring livets mening och vem man är. Lite så känns det att det är för mig och människor här. Fast den "kampen" ligger på nästa steg nu, eller en högre nivå..
En stor anledning till att det sker just nu har nog att göra med miljöbytet. Att jag sitter i en helt annorlunda och ny miljö och kultur med nya människor. Läskigt samtidigt som det är spännande!
I och med att allt är nytt och annorlunda gör att att det är lättare att anamma nya värderingar, levnadsätt, tankesätt - ja alla sätt som man tänker och lever kring. Det svåra, som jag upplever det, är att ta med sig allt det nya hem. Hur applicerar man det på "hemma"? Hur introducerar jag det för mitt liv därhemma? Ibland tänker jag att det vore skönt att inte komma hem, för då slipper jag försöka pussla/väva ihop min vardag hemma med de nya intryck och tankar som jag fått här i Indien. Samtidigt så vill jag komma hem för jag är nyfiken på hur allt det nya kommer att ta sig form därhemma.. och för att jag längtar hem..
Vi har en vardag nu här i Pondicherry vilket är skönt men lite irriterande också för man har "vant" sig (om man nu någonsin kan vänja sig vid Indien??) vilket gör att man tar saker för givet och inte uppskattar dem lika mycket, känns det som... jag kommer fortfarande på mig själv med att komma på att jag är i Indien. Helt plötsligt så dyker tanken upp i mitt huvud "men just ja, jag är ju faktiskt hela vägen borta i Indien. Wow"
Att komma bort hemifrån och att komma till en helt ny annorlunda plats kunde inte ha kommit mera lägligt än nu känner jag. Jag kämpar väl inte lika mycket med "livets mening" som jag gjorde när jag var i Oslo för jag känner att jag har hittat lite min grej nu.Nu känns det som att det är en mera "inre diskussion", man har väl alltid en inre diskussion med sig själv men den har under hösten och tiden i Indien mer kommit att handla om mig själv. Bara mig och min identitet och vad jag vill göra med den. Det är ganska lätt att bara köra på hemma, göra som man alltid har gjort, tänka som man alltid har gjort, för det är enkelt och bekvämt. Men när man utsätter sig själv för nya miljöer, människor och upplevelser så måste man ganska snart börja bli mera aktiv i sitt tänkande om varför. Varför gör jag det här? Varför vill jag det? Vill jag det här? och Vem är jag egentligen? Det blir så tydligt hur ens omgivning formar en och upprätthåller den formen om man själv inte är aktiv i "skapandet". Det lättaste är väl att bara köra på, att göra som man alltid har gjort, att flyta med strömmen som alla andra också flyter i. Det svåra blir att simma emot, när man har levt ett tag, på ett visst sätt och sen bestämmer sig för att göra en förändring.
Jag tänker ofta varför måste just jag simma emot och göra en förändring? Kan inte jag bara få flyta med strömmen och bara vara? Det blir så utmattande att alltid simma emot.. Men jag vet också att jag inte skulle kunna klara av att "bara vara", att bara "flyta med". Det skulle aldrig göra mig tillfredställd. Jag måste kanske bara lära mig sätt att simma emot stömmen på ett "behagligare" sätt, ett sätt som passar mig utan att jag hamnar på minus, utan att det blir "utmattande". Jag vet också att resultatet, efter simmandet, är värt det. Jag behöver bara en mera hållbar metod, en mera hållbar resa dit. Men det kanske också blir tråkigt/outmanande..
Vi får väl se vart det bär. Helst skulle jag vilja stänga in mig i en egen värld för att komma på saker och ting, en lösning till saker. men jag vet att dessa lösningar finns bara i agerandet med andra i sin omvärld.
Lite tankar bara :)
”Be the change you want to see in the world”
”vill man så går det” – är fortfarande ord jag lever efter.
