kolbullen

"Crash and burn girl.."

Jag har inte kraschat men jag har nog bränt mig.. och inte på fingrarna bara..

Jag vet att jag är bra och att jag kan. Jag har fått höra så många fina positiva ord; Rolig, omtänksam, härlig, varm, glad, positiv, stark och till och med fantastisk. Jag tar till mig det när det kommer från personer som har påverkats av mig och min personlighet. Är inte de där orden bland det största man kan få av andra människor? Varför och Hur blir man då bortvald av en människa som säger det orden? Vad kan omöjligen vara bättre än fantastisk? DÅ kan jag inte ta till mig orden. Då känner jag mig otillräcklig. Om fantastisk inte duger va fan kräver folk då?

Jag kan inte göra mera.. nyss var det någon som, enligt den personen, inte kunde ge mig det jag ville ha. Nu är jag fantastisk men duger ändå inte? Kvar i slutändan står jag. Bara jag. Och förhållandet med och till mig själv. Men efter 5 år i förhållanden så kan jag inte rå för att jag känner mig halv när förhållandet till mig själv blir prio 1. Jag är en halva och behöver en andra halva för att blir hel. Jag kan stå på egna ben men jag vet att jag måste lära mig att den andra halvan är också jag.

Luften har gått ur mig igen. Har aldrig upplevt en värre bergodalbana än den som jag åker just nu, det här året. En bergodalbana utan spår. Allt skjuter i höjden och ALLT är bra. Sen faller man och man vet inte när det tar slut. Och då faller man hårt och tungt. Det blir för många G krafter och för högt tryck så det blir svårt att andas (nej, det stavas inte Panik/ångest whatever) och man blir tom.
Jag är bara 21år men jag känner redan att jag har lagt ut mitt hjärta alltför många gånger. Jag har öppnat mig för fantastiska människor och gett och gett. Jag har bokstavligen öppnat mig och lagt ut mitt hjärta framför mig på gatan och NEJ, det passade inte. Så då mosar vi det sakta med foten vår. Det har hänt några gånger och jag hinner liksom lagom till varje gång pumpa upp det lite. Och på slutet har jag inte fått något tillbaka. Hjärtat är både tomt och mosat.. Alla färger är borta. Pumpa upp det, färglägga och fylla det, det är det jag som får göra, helt själv. Så småningom med hjälp av någon annan, men för att denna någon annan ska kunna "hjälpa" mig, elller komma till den punkten att denne ska hjälpa mig, så har jag oftast fått gjort hela jobbet själv. Nu syftar jag bara på  partners och inte vänner.
Kom inte och säg att "livet är en bergodalbana, det går upp och ner så är det" för det vet alla. Men att verkligen sitta i den vagnen i världens äckligaste bergodalbana som man inte vet när den tar slut, när man faller, när man ska hålla andan eller när man ska le mot kameran, DET är helt individuellt.
Men jag vet också, att när man är där längst upp och har den där uuunderbara utsikten och allt är som om någon vill explodera ut i en, då är det värt det att falla. Man måste ge för att få och man måste satsa för att vinna.  Men att tänka på hur det var när man hade den där härliga utsikten, hjälper inte när man utsätts för de där G krafterna. För av någon anledning så försvann den härliga utsikten och G krafterna började att trycka på mer o mer..

och det, det var utsiktens fel.